Ett år senare

Nu har det gått ett år sedan jag skrev sist – ett märkligt år som präglats av pandemin, slutspurten för boken och återgången till mitt arbete som verksamhetsledare på Kultur för alla. Om två veckor kommer min bok Queera minnen. Essäer om tystnad, längtan och motstånd ut, en berättelse eller en samling berättelser som jag burit på länge och längtat efter att få tag i.

När jag inledde denna blogg i januari 2020 var jag inne på min tredje skrivmånad, jag hade just flyttat in i mitt arbetsrum på Lappviken och det kändes som om jag långsamt hade kommit igång med skrivandet. Jag visste ungefär hur jag ville att min bok skulle se ut, jag hade en struktur, planer, men ännu inte någon fungerande rutin. Jag tänkte att bloggen skulle bli ett andrum, ett ställe att testa olika idéer och skriva på ett annat sätt. Men det blir inte alltid som man tänkt. Lappvikens framtid stod på spel och jag beslöt att använda detta utrymme till texter om Lappviken. Kampen om Lappviken och dess kulturarv blev en bra motvikt till det ensamma skrivandet, och jag hittade vänner och inspiration i denna kamp. Speciellt viktig blev detta sammanhang efter att pandemin bröt ut och punkterade alla planer på arkivliv och residensvistelser utomlands. För mig kommer min bok att alltid vara förknippad med Lappviken och alla de fina människor jag delat kampen med.

Trots att de gångna 18 månaderna har varit mycket svåra med allt vad de inneburit av undantagstillstånd, stängda gränser och samhällen, isolation, inkomstbortfall och ett lamslaget kulturfält, har de här månaderna i mitt liv också varit fyllda av mycket glädje som hängt samman med skrivandet, nya rum och miljöer som blivit viktiga för mig. Jag har stundvis varit euforisk över skrivandet och över alla de märkliga berättelser som jag snubblat över under processen. Och det känns som om den här boken bara är en inledning. Det finns så många nya spår som jag skulle vilja följa och livsöden som jag skulle vilja studera. Och jag vill tillbaka till arkiven. Ja, jag längtar verkligen tillbaka till dem och till alla de arkiv som jag på grund av pandemin inte hann besöka.

Om två veckor är det dags att se hur Queera minnen möter sin publik. Snart är boken inte bara mitt eget, lite hemliga projekt. Den tanken gör mig ibland sömnlös.

Vildvin i olika röda och orange nyanser på Lappviken.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s