Vilket år!

Ännu återstår några timmar av 2021 – det andra i raden som gått i pandemins tecken. Även om året, liksom 2020, har varit psykiskt utmanande med all den stress och alla rädslor och aggressioner som pandemin och nedskärningarna inom kultursektorn har medfört, har året för mig personligen också varit fint och betydelsefullt. Det har varit ett år som kantats av många fina naturupplevelser, av skriveufori, av kulturaktivism, av kulturfestivaler och av många viktiga samtal på och bortom olika kulturscener. Det är också året då Dalsbruk blev vårt andra hem och då den queera historien funnits med i det mesta jag gjort. Och liksom 2020 har jag i år tillbringat flera timmar per dag med att vandra i stadsmiljö och i naturen. I år har jag gått 3749 km eller i medeltal 312 km/månad eller 10,3 km/dag.

I slutet av 2020 köpte min sambo en liten lägenhet i Dalsbruk och där har vi tillbringat några månader av året i kortare etapper. I Dalsbruk har vi semestrat och distansjobbat, simmat i träsket bakom och havet nedanför höghuset, gått på vandringar samt svamp- och bärutflykter, gjort utflykter ut på havet och runtom i bygden, och varje gång har vi upptäckt och lärt oss något nytt om ortens och traktens rika kulturarv och arbetarhistoria. Vi har även besökt Kimitoöns alla tre sommarfestivaler, gått på fler (!) sommarkonserter än något år tidigare och upplevt scenartisternas sorgblandade glädje då de för första gången på ett år har fått stå på scen. Dalsbruk blev en motvikt till allt arbete och all den frustration och trötthet som pandemin medförde.

Det queera märkesåret

År 2021 var också ett märkesår för sexuella minoriteter och könsminoriteter i Finland. I år har det gått 50 år sedan homosexuella handlingars straffbarhet ströks ur Finlands strafflag, 40 år sedan homosexualitet upphörde att klassas som en sjukdom, men bara tio år sedan transvestism och fetischism ströks ur sjukdomsregistret. Som ett led av dessa, av staten, medicinalstyrelsen och kyrkan sanktionerade begränsningar av människors möjligheter att leva ut sin kärlek, identitet och sitt könsuttryck, har hbtiq-minoriteters historia och kulturarv osynliggjorts och förtrycket och diskrimineringar gett upphov till ett trauma, skamkänslor och självcensur.

Märkesårets evenemang har koordinerats av Queerhistoriens vänner (Sateenkaarihistorian ystävät), en förening jag varit med om att grunda 2020 och i vars verksamhet jag deltagit aktivt i. Mer information om märkesåret hittar du i min kolumn Historiens ärrvävnad (Ny Tid 20.12.2021) och på föreningens hemsida. På ett personligt plan har den queera historien genomsyrat det mesta jag gjort under 2021. Jag har arbetat med dessa frågor genom ovanstående förening och mitt arbete på Kultur för alla, och inte minst genom min bok Queera minnen. Essäer om tystnad, längtan och motstånd (Schildts & Söderströms 2021). Arbetet med boken, alla samtal kring och fina läsningar av den har gjort året till extra minnesvärt. Media har också lyft fram den queera historien och även min  bok under året en hel del och jag deltog i Dokumenterat-radiodokumentären Den queera historien är mer än Tom of Finland och Tove Jansson med Mi Wegelius som redaktör. Att jag även i höstas belönades med utmärkelsen Årets guldanka som utdelas av Regnbågsallians Svenskfinland och fick hedersomnämnande i tävlingen Årets arkivgärning som Arkivens dag i Finland arrangerar gjorde mig extra glad. Det kändes som om den queera historien i år äntligen fick den synlighet den förtjänar!

Samtal för den intresserade

En av de fina utvecklingar som coronaåren fört med sig är också tillgången till strömmade diskussioner. För den som är intresserad av det queera märkesårets program lönar det sig att kolla in Queerhistoriens vänners hemsida där textade videor från årets evenemang kommer att läggas upp. För den som är intresserad av Queera läsningar och mina egna ingångar till queer historia kan jag tipsa om några av de diskussioner jag deltagit i och som hittas på nätet.

Boken kom ut i oktober och under våren 2021 deltog jag i två samtal i anslutning till den kommande boken. I januari deltog jag i samtalet Att skriva fram de queera spåren i konstnären Harald Galléns arkiv med Wiviann Nygård-Fagerudd som intervjuare i samband med Vetenskapsdagarna på Svenska litteratursällskapet (vårt samtal är 42 min på videon). I maj deltog jag tillsammans med Riko Eklundh och Anna Thuring i samtalet Den dolda historien i rampljuset som modererades av Alma Pöysti och som ingick i Svenska teaterns Scenmåndag i kulturaktivismens tecken -serie. Efter att boken kommit ut i oktober deltog jag i en rad olika samtal och evenemang. Här kan jag tipsa om Svenska litteratursällskapets, Schildts & Söderströms och Förlaget M:s gemensamma författarkväll Sök i arkiven och du skall finna. Om arkiv som källa till litteraturen med författarna Mia Franck, Sanna Jylhä, Marika Rosenström och undertecknad samt med Annika Hällsten som intervjuare, och om samtalet Om hemligheter och tystnad tillsammans med Agneta Rahikainen och med Pekka Heino som intervjuare som ingick i Svenska litteratursällskapets fina satsning Bokström.

Även om pandemin märkte 2021, liksom det präglat året innan har det funnits en avsevärd skillnad såsom även en vän påpekade på sociala medier. Vaccineringen, som kom i gång under början av året ingav hopp och gjorde att samhället under sommaren och hösten öppnade upp sig igen, att jag äntligen fick fylla kalendern med teaterföreställningar och att jag kunde träffa vänner jag inte sett sedan pandemin började. Nu väntar jag på min tredje dos och hoppas att motståndarna till vaccinet visar solidaritet så att vi under 2022 äntligen kan komma ur detta coronahelvete.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s