Kulturarv till salu?

uppdaterad 22.1.2020

Under den närmaste tiden kommer juryn för Lappvikens idétävling att sammankallas för att ta del av tävlingsbidraget Lapinlahden kevät – det enda bidrag som återstår, då finansiären Y-säätiö drog tillbaka Lapinlahti 360, det förslag som bygger på de nuvarande hyresgästernas verksamhet. Oberoende av vad juryn kommer fram till, fattas det slutliga beslutet av stadens politiker.

Nu är det viktigt att påminna alla parter om vilka kriterier som gäller för tävlingen, den aktuella detaljplanen för området samt om områdets unika kulturhistoriska värde som inte enbart omfattar sjukhusets väggar, utan även parkområdet och en verksamhet som bygger på områdets vårdhistoria. I dagens ledare i Helsingin Sanomat (21.1.2020) konstateras bland annat att:

“Kilpailun periaatteissa määrätään, että puisto jää kaupunkilaisille avoimeksi ­tilaksi. Ideakilpailun arviointiryhmän lausunto on laajempi ja tiukempi: jatkoon valitut ehdotukset toteuttivat parhaiten Helsingin kaupungin tavoitteet ­ pitää tiloja kaupunkilaisille avoimina.

Poliitikkojen on syytä pitää jälkimmäisestä ehdosta kiinni sen ankarimmassa muodossa. Esimerkiksi julkisuudessa esitetty ajatus hotellista on huono. Ei ole soveliasta sulkea perinteikästä arvokiinteistöä, Lapinlahden sairaalaa, sen nykyisiltä omistajilta, kaupunkilaisilta.”

Det räcker alltså inte enbart med att låta parken vara öppen för allmänheten, utan tävlingskriterierna förutsätter att verksamheten inom byggnaden även i fortsättningen är öppen för stadsborna. Helsingin Sanomats ledarskribent påminner om att tävlingen handlar om vår gemensamma egendom, om en byggd kulturmiljö som är viktig för oss stadsbor och som vi även i fortsättningen bör få ta del av samt om att olika kommersiella verksamheter, såsom hotell, strider mot denna grundtanke.

För att sjukhusbyggnaderna och den omgivande parken även i framtiden ska vara öppna för allmänheten måste verksamheten ha möjligast låg tröskel och vara öppen för olika former av deltagande och samarbeten. Den måste vara inkluderande, billig och helst gratis, och mångsidig. Och den bör bygga på platsens historia samt anknyta till mental hälsa och kultur. Den verksamhet som de nuvarande aktörerna, med hjälp av hundratals frivilliga stadsbor, har skapat är unik, den bygger på delaktighet och är ett praktexempel på den typ av deltagande som stadens delaktighetsstrategi efterlyser.

Just nu kan en konkret tröskel för deltagande vara sjukhusbyggnadernas fysiska miljö, som fortfarande är otillgänglig för till exempel en användare av rullstol. Förbättrandet av byggnadernas tillgänglighet är därför i mitt tycke det största akuta utvecklingsbehovet av området, i övrigt har de nuvarande aktörerna förvandlat området till en oas för alla stadsbor.

Den problematiska tävlingen

Den pågående tävlingen är på många sätt problematisk och den strider mot stadens strategi för öppenhet och delaktighet samt mot detaljplanen för området.

När det gäller ett så kulturhistoriskt viktigt område, vars framtid dessutom engagerat stadsborna i trettio år, är det ytterst problematiskt att staden valt att inte öppna tävlingsbidragen för allmänheten (såsom varit gällande för arkitekturtävlingar, senast t.ex. Odet eller Nationalmuseets tillbyggnad). Det enda vi fått ta del av är ytliga beskrivningar av bidragen i Kerrokantasi -tjänsten, så ytliga att många av svaren i tjänsten snarare kommenterar det faktum att man inte egentligen kan ta ställning på basen av den knappa informationen än bidragen i sig.

Att idétävlingen enbart handlar om byggnaderna strider också mot detaljplanen i vilken parken, byggnaderna och verksamheterna ses som en odelbar helhet. I detaljplanen för området som godkändes år 2012 står bevarandet av helheten i fokus och i den läggs tyngdpunkten på områdets kulturhistoriskt unika värde. I planen föreslås att parken ska fredas som ”ett område för lugna besök och samvaro” samt att sjukhusbyggnaderna ska hysa verksamheter som motsvarar husets ursprungliga funktioner, som till exempel terapi- samt caféverksamhet och andra verksamheter för allmänheten ”som är lämpliga för byggnadernas historiska karaktär” (min övers.). Att idétävlingen dessutom inkluderar rätt omfattande byggrätter – antagligen för att locka investerare inom byggbranschen – visar att staden inte överhuvudtaget bryr sig om parkens kulturhistoriska värden.

Parken, byggnaderna och verksamheten i dem är således kulturhistoriskt unika som helhet. Huvudbyggnaden och en del av de övriga byggnaderna är skyddade genom lagen om skyddandet av byggnadsarvet och det omgivande parkområdet hör till förteckningen över byggda kulturmiljöer av riksintresse. Även om verksamheten i sig inte skyddas i lag, är det nu upp till medlemmarna i juryn liksom även stadens beslutsfattare att garantera att besluten beaktar områdets kulturhistoriska och vårdhistoriska värden (såsom detaljplanen föreskriver) samt även idétävlingens krav på verksamheter som är öppna för alla. Beslutsfattarna bör även se till att stadsborna senast nu får en verklig möjlighet att ta del av och delta i beslutsprocessen om framtiden för denna unika kulturmiljö. Vi har helt enkelt inte råd att sälja ut denna unika miljö.