Olisiko vihdoinkin aika kaikkien Lapinlahdelle?

Istun taas työhuoneessani Lapinlahdessa kesälomatauon jälkeen ja yritän suunnitella tulevaa, vaikka korona-aikana kaikenlainen suunnitteleminen onkin haasteellista.

Mennyt koronakevät oli raskasta ja jännittävää aikaa monella tavalla, ja kaiken taistelun keskellä ei löytynyt aikaa päivittää blogiani. Tässä välissä on tapahtunut paljon, ja kamppailu Lapinlahden tulevaisuudesta oli paljon esillä mediassa keväällä ja kesällä. Yksi tärkeimmistä medianäkyvyyksistä oli New York Timesissa kesäkuussa (12.6.2020) julkaistu juttu, jossa Moomin Characters ilmoitti vetäytyvänsä NREP:in kilpailuehdotuksesta. Juttu sai paljon huomiota ja heikensi Lapinlahden kevät -ehdotuksen uskottavuutta, mutta oli varmasti myös suuri brändimenetys Moomin Charactersille.

Toukokuussa olin helpottunut siitä, että kaupunkiympäristölautakunta päätti 12.5.2020 hylätä Lapinlahden rakennusten myymisen ja rakennusoikeuden varaamisen NREP Oy:lle. Päätöksessä todettiin, että asia vaatii lisäselvityksiä ja eri mahdollisuuksien perusteellisen arvioinnin. Päätöksellä oli laaja tuki lautakunnassa ja myös kaupunkilaiset, asiantuntijat ja järjestöt tukivat sitä. Olimme hetken iloisia ja ehdimme jo nostaa lasin kansalaistaistelun välivoitolle, kunnes pormestari Jan Vapaavuori 15.5.2020 ilmoitti Twitterissä ottavansa poikkeuksellisen keinon käyttöön ja vievänsä jo kerran päätetyn asian vielä kaupunginhallituksen käsittelyyn.

Keisarin uudet vaatteet

NREP:in päivitetty ehdotus oli esillä kaupunginhallituksen 15.6.2020 järjestetyssä kokouksessa, jolloin esitys jäi pöydälle (Sazonov Daniel, kok.). Seuraavaksi se oli esillä kaupunginhallituksessa 22.6.2020, jolloin ehdotus onneksi kaadettiin äänin 9-6. Vapaavuoren sooloilua jäi tukemaan vain kokoomuslaiset ja perussuomalaiset: Terhi Koulumies, Pia Pakarinen, Mika Raatikainen, Wille Rydman, Daniel Sazonov ja Jan Vapaavuori. Tämän jälkeen Vapaavuoren johtamistapoja nousi kritisoimaan 20 kaupungin virkamiestä, taustaorganisaatioissa työskentelevää henkilöä ja keskeistä poliitikkoa, jotka Helsingin Sanomien 29.6.2020 julkaistussa jutussa, moittivat Vapaavuorta ”ohijohtamisesta”. Samana päivänä myös johtamisen asiantuntijat kyseenalaistivat saman lehden toisessa artikkelissa (29.6.2020) Vapaavuoren johtamistyylin ja Vihreiden, Vasemmistoliiton ja SDP:n riveissä toimivat kunnallispoliitikot vaativat julkisesti selvitystä työhyvinvoinnin tilasta.

NREP:n uusi ehdotus (10.6.2020) poikkesi vanhasta siinä, että nyt ehdotettiin Helsingin kaupungin ja NREP:n hallinnoiman rahaston omistaman yhtiön perustavan yhteisyrityksen. Ehdotuksen mukaan kaupunki luovuttaisi vanhat rakennukset NREP:lle ja kiistellyt hotelli- ja kerrostalorakennukset sijoitettaisiin edelleen puistoon. Päivitetyssä ehdotuksessa ehdotettiin lisäksi, että kaupunki voisi tuoda ”esimerkiksi mielenterveyspalveluita ja kaupunkilaisille avointa kansalaisjärjestö- ja kulttuuritoimintaa” siipeen, jota NREP oli aikaisemmin kaavaillut hostellikäyttöön. Loppuun sairaalarakennuskokonaisuudesta sijoitettaisiin ”voittajasuunnitelman mukaista käyttöä”.

Tämä oli sinänsä harhaanjohtavaa, sillä Lapinlahden kevät -ehdotuksen päävuokralainen Moomin Characters oli jo pari päivää aikaisemmin (blogin alussa mainitussa) New York Timesin jutussa ilmoittanut vetäytyvänsä kilpailusta. Näin ollen NREP ei olisi pystynyt sijoittamaan ”voittajasuunnitelman mukaista toimintaa” sairaalan päärakennukseen, eivätkä päättäjät tämän suunnitelman pohjalta olisi pystyneet ottamaan kantaa sairaala-alueen tulevan toiminnan luonteesta. Elokuussa (6.8.) tuli tieto, että Moomin Characters on lopullisesti vetäytynyt alueelta ja löytänyt uuden toimitilansa kaupungin keskustasta.

Avoimuuden merkitys

Vaikka toukokuussa iloittiin siitä, että kaupunkiympäristölautakunta hylkäsi Lapinlahden kevät -ehdotuksen ja päätti asettaa selvityshenkilön Lapinlahden tulevaisuuden selvittämiseksi, päätöslausunnossa on monta kriittistä ja ongelmallista kohtaa. Yksi päätöksen linjauksista oli, että ”voittaneen ehdotuksen toimijat ja suunnitelma pidetään mukana kokonaisuuden selvittämisessä”. Vaikka voittajaehdotus päätettiin jättää toteuttamatta ja vaikka NREP:n päivitetty ehdotus kaatui myös kaupunginhallituksen kokouksessa 22.6.2020, NREP on ainoa taho, jota on edelleen pakko kuulla prosessin aikana. Muiden tahojen kuulemisesta ei ole mainittu päätöksessä.

Yksi ideakilpailun suurimmista ongelmista on ollut se, ettei asiantuntijoita ole kuultu prosessin aikana. Samoin kaupunkilaisten aito mahdollisuus ottaa kantaa Lapinlahden suunnitelmiin estyi, koska Kerrokantasi-palvelussa esiteltyjen suunnitelmien puutteelliset tiedot antoivat vääristynyttä tietoa Lapinlahden kevät -ehdotuksen sisällöstä. Ehdotuksen kolmesta havainnekuvasta puuttui täysin ehdotettu laaja ja koko aluetta hallitseva hotellilisärakennus. Prosessia on kritisoitu myös siitä, ettei se ole ollut riittävän avoin, eikä esimerkiksi mitään kaikille avointa keskustelutilaisuutta ole järjestetty.

Avoimuuden ja osallisuuden nimissä olisi nyt erittäin tärkeää, että uudelleen avatun prosessin aikana kuultaisiin alusta alkaen laajasti eri alojen asiantuntijoita. Lapinlahden tulevaisuudesta päätettäessä olennainen asiantuntemus kohdistuu esimerkiksi osallisuuteen, mielenterveystyöhön, saavutettavuuteen, kulttuuriperintöön ja maisema-arkkitehtuuriin liittyviin aloihin. Myös Lapinlahden pitkäaikaisia toimijoita ja Lapinlahden säilyttämisen puolesta toimineita henkilöitä tulisi kaupungin osallisuusmallin mukaisesti kutsua mukaan suunnitteluun. Nyt on aika rakentaa mielenterveyden kulttuurihistoriaa vaalivaa, sosiaalisesti kestävää, osallistavaa ja kaikille saavutettavaa Lapinlahtea yhdessä tuleville sukupolville.

Tai, kuten Tampereen yliopistot tutkijat Jonas Sjöblom, Antti Wallin ja Sanna Rikala, jotka ovat hankkeen Kohti ekohyvinvointivaltiota (ORSI) puitteissa tutkineet Lapinlahtea ja Helsingin kaupungin osallisuusmallia, ilmaisevat asian:

Osallisuutta syntyy ja se vahvistuu itsestään yhdessä tekemisen myötä. On tärkeää, että kestävän kaupungin tavoittelussa tunnistetaan omaehtoisen ruohonjuuritason toiminnan merkitys ja tehdään toimijoiden kanssa yhteistyötä.

I väntans tider

I korridoren utanför mitt arbetsrum pågår som bäst inspelningarna för Rax Rinnekangas film om Lappvikens historia med bl.a. Minna Haapkylä och Ylva Ekblad i rollerna. Jag har varit bortrest i två veckor, på ett skrivresidens i Österlen, men när jag kommer tillbaka till arbetsrummet är det som att komma hem. Jag går ner till caféet, pratar med Anita, äter hennes underbara mexikanska bönsoppa, stöter på några bekanta, nån jag inte känner, sitter med dem småpratar om språk och om Lappvikens framtid samt om frivilligverksamheten på Lappviken och hur den kunde utvecklas för att även nå unga. I korridoren står Ippa, bekant från Lappvikens koloniträdgård, och en av många frivilliga . Alla är vi här, nån frivillig, nån anställd, nån hyresgäst, nån bara gäst och nån har en sysselsättningsanställning. Vilken ingång vi har till stället är irrelevant – Lappviken är allas vårt hem.

Mycket har hänt under de veckor jag varit borta. Vi lever fortfarande i väntans tider – den här veckan torde juryns beslut gällande vinnaren av idétävlingen tillkännages – men under tiden har de drivande krafterna bakom Lappviken 360 kommit med ett nytt förslag Kaikkien Lapinlahti (Allas Lappviken), som bevarar och utvecklar den nuvarande verksamheten. Förslaget är också att få med staden som en minoritetsägare och som samarbetspartners för det nya förslaget har redan bland andra Demos Helsinki, Folkhälsan, Svenska kulturfonden friluftsorganisationen Suomen Latu, elbolaget Helen och yrkeshögskolan Metropolia vidtalats. Du kan läsa om förslaget i t.ex. Huvudstadsbladets artikel 20.2 som länkas här. Se också nedanstående fina film om förslaget – om du inte redan sett den!

I mitten av februari skrev jag också en ny kolumn om Lappviken för Ny Tid 18.2.2020. I min kolumn, som var inspirerad av seminariet Lappviken – ett levande kulturarv (Lapinlahti elävänä kulttuuriperintönä) diskuterar jag medborgarnas rätt till kulturarv, de strategier och program gällande kulturarv och delaktighet som staden och Finland förbundit sig till och hur de ska förstås i relation till Lappviken.

I kolumnen konstaterar jag bl.a. att den nuvarande verksamheten på Lappvikens gamla sjukhusområde och den 30 år gamla medborgaraktivismen för dess bevarande är ett unikt exempel på hur kulturarvet berikas av medborgarnas aktiva delaktighet. Och att stadsborna och den tredje sektorn inte bara förvaltar, vårdar och utvecklar en kulturhistoriskt värdefull miljö mer eller mindre gratis, utan dessutom även utvecklar en modell för en lågtröskelverksamhet som kompletterar stadens social- och hälsotjänster. Att detta borde vara en dröm för varje stadsplanerare, tjänsteman och beslutsfattare!

Lappviken är ingen tom fastighet som slukar pengar, det är en levande kulturmiljö och en symbol för delaktighet och stadsbornas gemensamma ansträngningar. Det är stadsbornas gemensamma vardagsrum, en stressfri oas där alla är välkomna. Lappviken är ditt och mitt gemensamma kulturarv. Nu, då stadens förtroendevalda ska fatta beslut om Lappvikens framtid handlar beslutet om mer än Lappviken. Det handlar i högsta grad om rätten till kulturarv, om den betydelse staden tillskriver medborgarnas delaktighet i samhället och i vilken mån man är beredd att följa de konventioner och strategier staden och Finland förbundit sig vid. Är det människan, människans välmående eller kapitalet som styr stadens beslut? Om inte staden är till för oss stadsbor, vem är den till för då?

Kampen om Lappviken

Under de senaste 30 åren har Lappvikens framtid varit en återkommande tvistefråga. I början handlade kampen om bevarandet av Lappviken som ett psykiatriskt sjukhus, men kampen har sedan dess antagit nya former. Staden står just nu i beråd att sälja den kulturhistoriskt unika miljön och oron är stor för att staden ska låta ekonomiska intressen gå före kulturhistoriska och sociala värden. Kampen för bevarandet av Lappviken handlar i dag både om att bevara områdets kulturhistoriska värde som en helhet (som inkluderar såväl byggnaderna och deras interiör, parken och verksamheterna) och den nuvarande verksamheten med mental hälsa, lågtröskelverksamhet och konst & kultur som ledmotiv.

Just nu handlar frågan om den idétävling som staden lät utlysa i början av 2019. I idétävlingen gick två förslag vidare till final: Lapinlahden kevät och Lapinlahti 360. Bakom Lapinlahden kevät står bl.a. multinationella aktörer och investerare inom byggbranschen (REP och Oaklins Merasco i samarbete med planeringsbyrån Ark-byroo, arkitekterna Soini & Horto samt arkitekturbyrån Opus), medan bakom Lapinlahti 360 står de nuvarande hyresgästerna tillsammans med arkitekturbyrån Livady Oy, Planetary architecture research studio Oy, Rönkä Consulting, DEMOS Helsinki och AInsinöörit Oy samt som finansiär Y-stiftelsen. På fredagen 10.1, då de bearbetade tävlingsförslagen skulle lämnas in, fick tävlingen en dramatisk vändning. Y-stiftelsen, som skulle finansiera Lapinlahti 360, drog sig ur projektet och tävlingsbidraget kunde därför inte lämnas in inom utsatt tid.

Nu återstår alltså enbart förslaget Lapinlahden kevät och de intressen som multinationella, vinstorienterade investerare kan ha i området. Trots att staden gett medborgarna en möjlighet att kommentera tävlingsförslagen har tävlingsbidragens innehåll endast ytligt presenterats för allmänheten. Därför är det svårt att kommentera själva innehållet i det inlämnade förslaget, men en kvalificerad gissning är att aktörerna bakom förslaget knappast är intresserade av att driva en lågtröskelverksamhet – i stil med den nuvarande – som är öppen för alla och erbjuder mer eller gratis aktiviteter med fokus på kultur och mental hälsa. Tjänster med fokus på välmående – som förslaget lär inkludera – kan som bekant också komma i en lyxförpackning och fås för summor få av oss har råd med. Ett spa eller en privat klinik med exklusiva tjänster är därför långt från tävlingens ursprungliga utgångspunkt.

Nu kan vi bara hoppas att staden stannar upp och omvärderar sitt beslut att sälja unika helheten samt försöker nå en lösning som tar hänsyn till områdets kulturhistoriska värde och till den levande och öppna kulturmiljö som de nuvarande aktörerna förvandlat området till. Lappviken bör bevaras som en kulturhistorisk helhet bestående av en vacker park med en biologisk mångfald, arkitektoniskt välbevarade byggnader och en verksamhet som bygger vidare på och förvaltar byggnadernas 180 år långa historia. Verksamheten i de gamla sjukhusbyggnaderna bör därför inkludera såväl mental hälsa och välmående som konst och kultur, och den bör vara öppen för alla och ha en låg tröskel.

Det av C. L. Engel ritade sjukhuset med den omgivande parken, kustremsan och verksamheten är unik i ett nationellt och europeiskt perspektiv, och är alltför värdefull för att säljas till kortsiktiga internationella investerare. Har vi inte lärt oss något av historien? Vi har helt enkelt inte råd att förlora denna miljö och den kultur som skapats under de senaste åren. Nu är dags för beslut som utvecklar området i den utstakade riktningen, som gör verksamheten om än mer inkluderande och som lyfter fram områdets kulturhistoria. Och för reparationer som bevarar husens och miljöns känsliga karaktär, men som genom olika tillgänglighetslösningar öppnar huset och området för alla oavsett funktionsvariation.

Här kan du läsa två kolumner jag skrivit om frågan. Den ena publicerades i Ny tid på svenska 12.2.2019, då tävlingen blivit utlyst, och den andra (som är en uppdatering av den första) publicerades i Uusi Suomi på finska 31.10.2019, då två av bidragen gick vidare i tävlingen. Nedan en kort bakgrund till kampen om Lappviken och presentation av de nuvarande aktörerna.

En kort bakgrund

Kampen för bevarandet av Lappviken som ett psykiatriskt sjukhus inleddes redan i slutet av 1980-talet av tidigare och dåvarande patienter, som tillsammans med anhöriga, sjukhuspersonal och andra intresserade grundade föreningen Pro Lapinlahti – Lappviken år 1988. Föreningens syfte var att föra ett öppet samtal om mental hälsa, minska fördomar mot mental ohälsa och stöda Lappvikens psykiatriska verksamhet. I slutet av 1999 hade Helsingfors universitetsjukhus (HUS) sålt sjukhusfastigheten till staden och 2000 var oron över verksamhetens och byggnadernas öde stor.

Den psykiatriska verksamheten avvecklades under 2000-talet och år 2008 flyttade den sista avdelningen ut. Staden hade då planer på att reparera sjukhuset för stadens social- och drogenheter samt verksamheter för personer med kognitiv funktionsnedsättning, men planerna lades ner 2013 på grund av stadens dåliga ekonomi och reparationerna sköts upp. Lappvikens framtid var oviss, stora delar av sjukhuset stod tomma och hotade att förfalla.

I detta tomrum föddes idén om att sjukhuset skulle förvandlas till en för alla öppen oas för kultur, konst och mental hälsa. Bakom idén stod förutom aktiva inom föreningen Pro Lapinlahti – Lappviken och Föreningen för mental hälsa i Finland även enstaka aktivister och representanter för andra föreningar för mental hälsa. År 2013 blev planerna för den nya verksamheten klara och sedan 2015 har Lappvikens källa (Lapinlahden Lähde) erbjudit stadens invånare på ett rikt utbud av olika slags evenemang – alla gratis och med syftet att stärka samhörighet, aktivt deltagande, välmående och mental hälsa.

Sjukhushusbyggnaden och de andra byggnaderna på området hyrs i dag av Lappvikens källa samt Tilajakamo-kooperativet, och byggnaderna rymmer allt från café och restmatsrestaurang, gallerier, arbetsutrymmen för konstnärer, workshopsutrymmen, mötesrum, bastu, hantverksbutik, mottagningar för olika aktörer inom mental hälsa till en rumsteater, ett museum för mentalvårdens historia och snart även ett museum för romsk kultur. Sjukhusets omgivande parkområde är i dag ett populärt utflyktsmål och på området finns även en koloniträdgård.

Lappvikens källas verksamhet drivs till stor del av frivilliga krafter. Under 2018 arrangerades närmare 200 evenemang som besöktes av cirka 60 000 personer och som frivilliga deltog ungefär 100. Under året arrangerades föreläsningar kring mentalt välbefinnande, historia, natur och kultur, teaterföreställningar, konserter, vernissager, samt olika former av utomhus- och naturevenemang. Utöver de evenemang som Lappvikens källa arrangerade, arrangerade även föreningens hyresgäster samt Tilajakamo-kooperativets medlemmar olika evenemang och kurser.

Men Lappvikens nuvarande verksamhet är mer än summan av dess evenemang. I centrum för verksamheten står visionen om att lindra ensamhet samt främja välmående och delaktighet bland annat genom programutbudet, frivilligverksamheten, arbetslivsinriktad rehabilitering samt olika integrationsprojekt. Under sin korta tid har aktörerna förvandlat sjukhuset till ett allaktivitetshus med låg tröskel – ett hus som sjuder av aktivitet, men som samtidigt erbjuder besökarna en möjlighet till reflektion, lugn, avkoppling och att ladda sina batterier.