I väntans tider

I korridoren utanför mitt arbetsrum pågår som bäst inspelningarna för Rax Rinnekangas film om Lappvikens historia med bl.a. Minna Haapkylä och Ylva Ekblad i rollerna. Jag har varit bortrest i två veckor, på ett skrivresidens i Österlen, men när jag kommer tillbaka till arbetsrummet är det som att komma hem. Jag går ner till caféet, pratar med Anita, äter hennes underbara mexikanska bönsoppa, stöter på några bekanta, nån jag inte känner, sitter med dem småpratar om språk och om Lappvikens framtid samt om frivilligverksamheten på Lappviken och hur den kunde utvecklas för att även nå unga. I korridoren står Ippa, bekant från Lappvikens koloniträdgård, och en av många frivilliga . Alla är vi här, nån frivillig, nån anställd, nån hyresgäst, nån bara gäst och nån har en sysselsättningsanställning. Vilken ingång vi har till stället är irrelevant – Lappviken är allas vårt hem.

Mycket har hänt under de veckor jag varit borta. Vi lever fortfarande i väntans tider – den här veckan torde juryns beslut gällande vinnaren av idétävlingen tillkännages – men under tiden har de drivande krafterna bakom Lappviken 360 kommit med ett nytt förslag Kaikkien Lapinlahti (Allas Lappviken), som bevarar och utvecklar den nuvarande verksamheten. Förslaget är också att få med staden som en minoritetsägare och som samarbetspartners för det nya förslaget har redan bland andra Demos Helsinki, Folkhälsan, Svenska kulturfonden friluftsorganisationen Suomen Latu, elbolaget Helen och yrkeshögskolan Metropolia vidtalats. Du kan läsa om förslaget i t.ex. Huvudstadsbladets artikel 20.2 som länkas här. Se också nedanstående fina film om förslaget – om du inte redan sett den!

I mitten av februari skrev jag också en ny kolumn om Lappviken för Ny Tid 18.2.2020. I min kolumn, som var inspirerad av seminariet Lappviken – ett levande kulturarv (Lapinlahti elävänä kulttuuriperintönä) diskuterar jag medborgarnas rätt till kulturarv, de strategier och program gällande kulturarv och delaktighet som staden och Finland förbundit sig till och hur de ska förstås i relation till Lappviken.

I kolumnen konstaterar jag bl.a. att den nuvarande verksamheten på Lappvikens gamla sjukhusområde och den 30 år gamla medborgaraktivismen för dess bevarande är ett unikt exempel på hur kulturarvet berikas av medborgarnas aktiva delaktighet. Och att stadsborna och den tredje sektorn inte bara förvaltar, vårdar och utvecklar en kulturhistoriskt värdefull miljö mer eller mindre gratis, utan dessutom även utvecklar en modell för en lågtröskelverksamhet som kompletterar stadens social- och hälsotjänster. Att detta borde vara en dröm för varje stadsplanerare, tjänsteman och beslutsfattare!

Lappviken är ingen tom fastighet som slukar pengar, det är en levande kulturmiljö och en symbol för delaktighet och stadsbornas gemensamma ansträngningar. Det är stadsbornas gemensamma vardagsrum, en stressfri oas där alla är välkomna. Lappviken är ditt och mitt gemensamma kulturarv. Nu, då stadens förtroendevalda ska fatta beslut om Lappvikens framtid handlar beslutet om mer än Lappviken. Det handlar i högsta grad om rätten till kulturarv, om den betydelse staden tillskriver medborgarnas delaktighet i samhället och i vilken mån man är beredd att följa de konventioner och strategier staden och Finland förbundit sig vid. Är det människan, människans välmående eller kapitalet som styr stadens beslut? Om inte staden är till för oss stadsbor, vem är den till för då?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s