Den gångna veckans medier har, lindrigt sagt, dominerats av Coronaviruset COVID-19. Pandemin har lamslagit vårt samhälle och det är svårt att se något område eller verksamhet som inte skulle ha drabbats av epidemin. Corona drabbar oss alla – direkt eller indirekt – men inte på samma sätt. Vid sidan om det fysiska hot viruset utgör för personer i riskgrupper eller i en utsatt position, såsom till exempel flyktingarna på uppsamlingsläger i Grekland, drabbar coronakrisen många företagare och frilansare extra hårt. Själv känner jag stark solidaritet och sympati med de olika frilansande konstnärer och kulturaktörer, för vilka våren kommer att innebära ett stort inkomstbortfall. Jag uppmanar alla att följa Temes (Fackförbundet för teater och media Finland) rekommendation att inte kräva ersättning för biljetter till evenemang som ställs in, utan istället att boka om biljetterna.
Men även om Coronaviruset ätit det största spaltutrymmet har Lappvikens öde glädjande nog engagerat Helsingin Sanomats läsare och under den gångna veckan har hela fyra insändare publicerats. Först ute var docent Pauliina Latvala-Harvilahti som i sin insändare (11.3.2020) närmar sig frågan ur ett kulturarvs- och delaktighetsperspektiv. Hon diskuterar områdets unika kulturarv och prisar den verksamhet som de nuvarande aktörerna erbjuder – en verksamhet som i hennes tycke är ytterst värdefull ur kulturarvssynpunkt. Och hon avslutar sin artikel med en önskan om att staden bör lyssna på stadsbornas önskemål och beakta deras rätt till kulturarvet:
Nu är det dags att samarbeta, skapa hållbara lösningar för framtiden och frångå de planer, som inte i tillräckligt hög grad stöder levandegörandet och bevarandet av det välförtjänta materiella och immateriella kulturarvet på Lappvikens sjukhusområde.
I sin insändare två dagar senare (13.3.2020) lyfter fackboksförfattaren och naturguiden Eero Haapanen fram Lappvikens parkområde, dess naturvärden och inte minst de djur som befolkat och fortfarande befolkar parken. Samma år som sjukhuset öppnade, år 1841, skriver Magnus von Wright om sin försök med överläkaren Leonard Fahlander att jaga varg på området, men i dag är det andra slags djur som vi möter. Haapanen noterar att hans senaste fynd i parken är färska lämningar av flygekorre. Själv har jag glatts över hermelinen och duvhöken, som flera gånger visat sig för mig på vägen till arbetsrummet. Lappviken är inte bara betydelsefull som en byggd kulturmiljö, utan parken har också ett stort naturvärde. Nu hotas parken, som en gång sträckte sig till Kabelfabriken och som under årens lopp har naggats i kanterna, att krympa ytterligare. “Vi har inte råd att spjälka upp Lappviken ytterligare”, konstaterar Haapanen.
På lördagen (14.3.2020) diskuterades Lappvikens framtid i hela två insändare. I sin insändare “Förhållningssättet till kulturarvet är en mätare på bildning” (min över.) fortsätter Pirkko Metsäranta och Matti Metsäranta, heders- respektive styrelsemedlemmar i Suomen kulttuuriperinnön tuki ry på Pauliinas spår gällande kulturarv och delaktighet samt medborgarnas/stadsbornas roll i bevarandet av kulturarvet. De sammanfattar med att konstatera ortsborna känner bäst till sitt förflutna och sina berättelser:
En måttstock på bildning är kännedom om det förgångna, och att därifrån sträva efter en ny och bättre värld. Just nu har hälsovården diskuterats mycket. Låt oss titta på det förgångna och undvika att göra samma misstag. Lappviken är en bra spegelbild för detta.
Det förflutna är även temat för dagens andra insändare av teaterregissör Harri Liuksiala. Han hänvisar till Pauliinas insändare och föreslår att ett litteraturmuseum kunde inhysas på Lappviken, eftersom så många av vårt lands författare tillbringat tid som patienter på sjukhuset. Museets verksamhet kunde enligt honom gå hand i hand med de nuvarande aktörernas.
Veckans insändarskörd visar att Lappvikens öde engagerar och att många upplever att stadsbornas aktivism, delaktighet och rätt till sitt kulturarv inte beaktats i tillräckligt stor grad.
*citaten är mina översättningar
Anteckningar om Lappviken 