I väntans tider

I korridoren utanför mitt arbetsrum pågår som bäst inspelningarna för Rax Rinnekangas film om Lappvikens historia med bl.a. Minna Haapkylä och Ylva Ekblad i rollerna. Jag har varit bortrest i två veckor, på ett skrivresidens i Österlen, men när jag kommer tillbaka till arbetsrummet är det som att komma hem. Jag går ner till caféet, pratar med Anita, äter hennes underbara mexikanska bönsoppa, stöter på några bekanta, nån jag inte känner, sitter med dem småpratar om språk och om Lappvikens framtid samt om frivilligverksamheten på Lappviken och hur den kunde utvecklas för att även nå unga. I korridoren står Ippa, bekant från Lappvikens koloniträdgård, och en av många frivilliga . Alla är vi här, nån frivillig, nån anställd, nån hyresgäst, nån bara gäst och nån har en sysselsättningsanställning. Vilken ingång vi har till stället är irrelevant – Lappviken är allas vårt hem.

Mycket har hänt under de veckor jag varit borta. Vi lever fortfarande i väntans tider – den här veckan torde juryns beslut gällande vinnaren av idétävlingen tillkännages – men under tiden har de drivande krafterna bakom Lappviken 360 kommit med ett nytt förslag Kaikkien Lapinlahti (Allas Lappviken), som bevarar och utvecklar den nuvarande verksamheten. Förslaget är också att få med staden som en minoritetsägare och som samarbetspartners för det nya förslaget har redan bland andra Demos Helsinki, Folkhälsan, Svenska kulturfonden friluftsorganisationen Suomen Latu, elbolaget Helen och yrkeshögskolan Metropolia vidtalats. Du kan läsa om förslaget i t.ex. Huvudstadsbladets artikel 20.2 som länkas här. Se också nedanstående fina film om förslaget – om du inte redan sett den!

I mitten av februari skrev jag också en ny kolumn om Lappviken för Ny Tid 18.2.2020. I min kolumn, som var inspirerad av seminariet Lappviken – ett levande kulturarv (Lapinlahti elävänä kulttuuriperintönä) diskuterar jag medborgarnas rätt till kulturarv, de strategier och program gällande kulturarv och delaktighet som staden och Finland förbundit sig till och hur de ska förstås i relation till Lappviken.

I kolumnen konstaterar jag bl.a. att den nuvarande verksamheten på Lappvikens gamla sjukhusområde och den 30 år gamla medborgaraktivismen för dess bevarande är ett unikt exempel på hur kulturarvet berikas av medborgarnas aktiva delaktighet. Och att stadsborna och den tredje sektorn inte bara förvaltar, vårdar och utvecklar en kulturhistoriskt värdefull miljö mer eller mindre gratis, utan dessutom även utvecklar en modell för en lågtröskelverksamhet som kompletterar stadens social- och hälsotjänster. Att detta borde vara en dröm för varje stadsplanerare, tjänsteman och beslutsfattare!

Lappviken är ingen tom fastighet som slukar pengar, det är en levande kulturmiljö och en symbol för delaktighet och stadsbornas gemensamma ansträngningar. Det är stadsbornas gemensamma vardagsrum, en stressfri oas där alla är välkomna. Lappviken är ditt och mitt gemensamma kulturarv. Nu, då stadens förtroendevalda ska fatta beslut om Lappvikens framtid handlar beslutet om mer än Lappviken. Det handlar i högsta grad om rätten till kulturarv, om den betydelse staden tillskriver medborgarnas delaktighet i samhället och i vilken mån man är beredd att följa de konventioner och strategier staden och Finland förbundit sig vid. Är det människan, människans välmående eller kapitalet som styr stadens beslut? Om inte staden är till för oss stadsbor, vem är den till för då?

Kulttuuriperinnössä ei ole kyse ainoastaan seinistä

[Blogiteksti on julkaistu aikaisemmin Uusi Suomi -alustalla 30.10.2019]

Osallisuuden edistäminen on tärkeä tavoite Helsingin kaupungin strategiassa (2017-2021). Strategian mukaan kaupunki haluaa vahvistaa ”asemaansa osallisuuden ja avoimuuden kansainvälisenä edelläkävijänä” ja paikkana, jossa jokaisella ”helsinkiläisellä on oikeus kokea itsensä helsinkiläiseksi ja tehdä vaikuttavia tekoja yhteisönsä hyväksi”. Strategiassa todetaan lisäksi, että ”modernit osallisuuskäytännöt parantavat väestöryhmien välistä ymmärrystä, yhdenvertaisuutta ja palvelujen laatua”. Kaupungin osallisuustavoitteita edistetään erityisesti kaupungin osallisuus- ja vuorovaikutusmallilla, jonka kaupunginhallitus hyväksyi vuoden 2017 lopussa ja jonka periaatteet kirjoitettiin kaupungin hallintosääntöön. Sen mukaan osallisuuden periaatteiden tulisi läpäistä kaikkea toimintaa koko kaupungin organisaatiossa.

Osallisuus on tärkeä avainsana tänä päivänä, mutta mitä se tarkoittaa käytännössä? Miten voidaan vahvistaa kuntalaisten osallisuutta kaikilla tasoilla niin, että kaikki kokisivat tulevansa kuulluksi ja nähdyksi? Että kaikki voisivat aidosti ottaa osaa ja kantaa suunnittelu- ja päätösprosesseihin kaikilla vaiheissa? Miten rakennetaan osallisuusmalli, joka heijastaa yhteiskunnan moninaisuutta ja joka ei ole tyhjää puhetta eikä tapahdu ylhäältä-alas? Miten varmistetaan, että kaupunkilaisten aktivismiin ja aktiiviseen osallistumiseen annetaan tarpeelliset edellytykset toteutua ja kasvaa? Miten Helsingin kaupunki tukee jo olemassa olevia kuntalaisten rakentamia, hyvin toimivia ja kaikille avoimia osallistumispaikkoja, kuten esimerkiksi Lapinlahden sairaala-aluetta, josta on muodostunut yksi tärkeimpiä kaupunkilaisten osallistumisen areenoita. Kysymys on ajankohtainen juuri nyt, koska Lapinlahden tulevaisuus on vaakalaudalla.

Puhun tietysti Lapinlahden sairaala-alueen ideakilpailun toisesta vaiheesta. Tässä kilpailussa mitataan ennen kaikkea kaupungin sitoutumista kuntalaisten osallisuuden edistämiseen ja kulttuuriperinnön vaalimiseen. Kilpailun toisessa vaiheessa on kaksi ehdotusta: Lapinlahden kevät, jonka taustalla vaikuttavat monikansalliset ja kaupalliset kiinteistö- ja bisnesalan toimijat, ja Lapinlahti 360*, jonka taustalla on mm. yleishyödyllinen säätiö sekä  nykyisiä Lapinlahden toimijoita (Lapinlahden Lähde ja Tilajakamo).

Tämä teksti on puolustuspuhe Lapinlahti 360 -ehdotukselle, jonka lähtökohtana on nykyisen toiminnan jatkaminen ja kehittäminen. Kirjoitukseni on myös puheenvuoro kulttuurihistoriallisesti arvokkaan sekä kasvilajistoltaan rikkaan rakennetun ympäristön vaalimisen ja säilyttämisen sekä osallisuuden, yhdenvertaisuuden, moninaisuuden ja mielenterveyden edistämisen puolesta. Olen vuodesta 2015 alkaen seurannut tiiviisti Lapinlahden Lähteen ja Tilajakamon toimintaa ja sen hyviä vaikutuksia ja tuloksia. Nykyistä toimintaa jatkava ja kehittävä ehdotus tarjoaa kaupunkilaisille parhaimmat edellytykset nauttia avoimesta Lapinlahdesta tulevaisuudessakin ja siksi Lapinlahti 360 on mielestäni ainoa mahdollinen valinta.

Pyydän jo etukäteen anteeksi mahdollisia virheitä kilpailuehdotusten kuvailuissa, sillä kaupungin Kerro kantasi -palvelussa julkaistut tiedot hankkeista ovat hyvin niukat (palvelu sulkeutuu 1.11.). Ehdotusten tarkempi esittely toisi esiin niiden tavoitteet, sisällöt ja erot. Tämä olisi olennaista informaatiota, jotta kaupunkilaisilla olisi aidosti mahdollisuus ottaa kantaa ehdotuksiin.

Jo 30 vuotta taistelua osallisuuden puolesta

Vuonna 2000 – samana vuonna, kun Tarja Halonen valittiin presidentiksi – kaupungissa järjestettiin kaksi suurta ja merkittävää mielenilmausta osallisuuden puolesta. Ensimmäinen mielenilmaus koski Lapinlahden sairaalaan psykiatrisen hoidon lakkauttamisaikeita ja toinen liittyi suunnitelmiin purkaa VR:n makasiinit uuden musiikkitalon tieltä. Mielenilmaukset muistuttivat toisiaan sisällöltään ja muodoltaan. Molempia oli edeltänyt vuosia kestänyt aktivismi ja molemmat houkuttelivat tuhansia kaupunkilaisia, jotka muodostivat ihmismuurit rakennuksien ympäri. Mielenilmauksissa ei haluttu vain varjella arvokkaita rakennuksia tai miljöitä, vaan ennen kaikkea puolustaa ihmisläheisiä paikkoja ja toimintaa, jotka koettiin tärkeiksi.

VR:n makasiinit olivat 90-luvun aikana kehittyneet eläväksi, urbaaniseksi kulttuurikeskukseksi, johon kuului muun muassa taidegalleria ja taiteilijastudiota, kirpputori, yhdistyksiä, pyöräverstaita ja kulttuuritapahtumia sekä erilaisia ekologiseen elämäntapaan liittyviä toimintoja. Taistelu Lapinlahden psykiatrisen toiminnan säilyttämisen puolesta alkoi jo 1980-luvun loppupuolella. Aloitteentekijöitä olivat Lapinlahden aikaisemmat ja silloiset potilaat, jotka yhdessä omaisten, sairaalan henkilökunnan ja muiden kiinnostuneiden kanssa perustivat vuonna 1988 Pro Lapinlahti – Lappviken -yhdistyksen. Yhdistyksen tavoitteena oli edistää avointa keskustelua mielenterveydestä, vähentää mielensairauksiin liittyviä ennakkoluuloja ja tukea Lapinlahden sairaalan psykiatrista toimintaa. Helsingin yliopistollinen sairaala (HYS) oli vuonna 1999 myynyt sairaalarakennukset kaupungille ja huoli toiminnan ja rakennusten tulevaisuudesta oli suuri vuonna 2000.

Taistelu VR:n makasiinien puolesta hävittiin ja rakennukset tyhjennettiin odottamaan purkua. Kaupunki antoi makasiinien rapistua, kunnes ne lopulta vuonna 2006 tuhoutuivat käytännössä kokonaan tulipalossa. Lapinlahdessa kamppailu jatkui ja se on vuosien saatossa saanut uusia muotoja. Nyt Lapinlahtea halutaan puolustaa kaikille avoimena taiteen, luonnon ja mielen tilana.

Lapinlahden psykiatrinen toiminta lakkautettiin 2000-luvun alussa ja vuonna 2008 viimeinen yksikkö muutti pois sairaalan tiloista. Y-säätiön omistuksessa olevassa Alvila-rakennuksessa on edelleen tuettua asumistoimintaa. Kaupungilla oli aikanaan suunnitelmia korjata sairaalaa sosiaali- ja päihdeyksikköjä sekä kehitysvammaisille henkilöille järjestettyä toimintaa varten, mutta suunnitelmat peruttiin 2003 kaupungin heikon talouden takia ja korjauksia lykättiin. Niinpä 2010-luvulle tultaessa Lapinlahden tulevaisuus oli edelleen avoin, suurin osa tiloista tyhjillään ja rakennukset jätetty rapistumaan.

Keidas sielulle

Tässä tyhjyydessä syntyi ajatus Lapinlahden kehittämisestä kaikille avoimeksi kulttuurin, taiteen ja mielen hyvinvoinnin keitaaksi. Idean taustalla oli Pro Lapinlahti – Lappviken -yhdistys ja Suomen Mielenterveysseura sekä joukko aktivisteja ja muiden mielenterveysyhdistysten edustajia. Suunnitelmat uudelle toiminnalle valmistuivat vuonna 2013 ja toiminta alkoi vuonna 2015. Siitä lähtien Lapinlahden Lähde on tarjonnut kaupungin asukkaille monipuolisia palveluita ja ilmaisia tapahtumia, joiden lähtökohtana on ollut vahvistaa yhteenkuuluvuutta, aktiivista osallisuutta, hyvinvointia ja mielenterveyttä.

Tänä päivänä sairaala-alueen rakennuksia vuokraavat Lapinlahden Lähde ja Tilajakamo -kooperatiivi ja se on täynnä toimintaa. Taiteilijoiden ja mielenterveysammattilaisten työtilojen lisäksi, sairaalarakennukset tarjoavat monipuolisia palveluita. Lapinlahdessa on kahvila ja hävikkiravintola, gallerioita, sauna, huoneteatteri, museot romanikulttuurille ja psykiatrisen hoidon historialle, käsityökauppoja ja erilaisia kokous- ja työpajatiloja. Sairaalan puisto on tänään hyvin suosittu retkeilykohde – niin lähialueen päiväkodeille kuin muille kaupunkilaisille ja turisteille, ja alueella on myös puutarhapalstatoimintaa, joka kukkaloistollaan ilahduttaa ohikulkijoita.

Lapinlahden Lähden toiminta on suurilta osin vapaaehtoisvoimin tapahtuva. Vuonna 2018 Lähteen toiminnan järjestämiseen osallistui noin 100 vapaaehtoista, tapahtumia oli lähes 200 ja niihin osallistui noin 60 000 henkilöä. Vuoden aikana järjestettiin mm. konsertteja, suosittuja historiakävelyitä, näyttelyitä, teatteriesityksiä, luentoja mielenhyvinvoinnista, historiasta, luonnosta ja kulttuurista sekä erilaisia ulkoilma- ja luontotapahtumia. Lapinlahden Lähteen järjestämien tapahtumien lisäksi myös Tilajakamon jäsenet järjestivät runsaasti erilaisia tapahtumia ja kursseja.

Lapinlahden nykyinen toiminta on enemmän kuin järjestettyjen tapahtumien summa. Toiminnan keskiössä on visio yksinäisyyden lieventämisestä sekä hyvinvoinnin ja osallisuuden edistämisestä ohjelma- ja vapaehtoistoiminnan, työkuntouksen sekä erilaisten kotouttamishankkeiden kautta. Lyhyessä ajassa nykyiset toimijat on muuttaneet sairaalaa matalan kynnyksen monitoimikeskukseksi – taloksi, joka pursuaa aktiviteetteja, mutta joka samalla tarjoaa vierailleen mahdollisuuden pysähtyä, reflektoida, virkistäytyä ja ladata patterit. Lapinlahti on ainutlaatuinen paikka ja talon nykyistä henkeä ja vahvaa ”terveyden ja hyvinvoinnin brändiä” ei pystytä luomaan konsulttipalveluiden kautta, vaan se on luotu sitoutuneiden ja visionääristen vuokralaisten pitkäaikaisen toiminnan avulla. Tämä nykyinen toiminta on liian arvokas menetettäväksi.

Vaalimisen arvoinen kulttuuriperintö

Lapinlahden sairaalan kulttuuriperinnön säilyttämiseen ja vaalimiseen kuuluu uniikin rakennushistoriallisen miljöön suojelemisen lisäksi alueen historiaa ja puiston luontoarvoja kunnioittava toiminta. Arkkitehti C. L. Engelin piirtämä sairaala valmistui vuonna 1841 ja on maamme vanhin mielisairaala sekä yksi vanhimpia koko Euroopassa. Sairaalaa ympäröivä puisto ja puutarha liittyvät keskeisesti sairaalan hoitohistoriaan.

Sairaala-alueen kasvillisuus yhdistettynä rakennuskantaan, läheisyyteen Hietaniemen hautausmaalle sekä rantaviivaan tekee alueesta kaupungin merkittävimmistä historiallisista puistoista. Päärakennus ja suurin osa muista rakennuksista on suojeltu rakennusperintölain nojalla. Lapinlahti ja sitä ympäröivä puistoalue kuuluu myös valtakunnallisesti merkittävien rakennettujen kulttuuriympäristöjen luetteloon (RKY). Museoviraston mukaan sairaalan yli 160 vuoden historia on vaikuttanut siihen, että rakennukset ovat säilyneet lähes alkuperäisessä muodossaan ja että ”alue on kulttuurihistoriallisesti kasvillisuudeltaan ainutlaatuinen”.

Alueen kulttuurihistoriallisesti uniikki arvo on lähtökohtana myös alueen asemakaavassa, joka hyväksyttiin 2012. Asemakaavassa korostetaan kokonaisuuden säilyttämistä ja sen mukaan puistoa tulisi säilyttää rauhallisena ja aidattuna oleskelupuistona. Rakennusten tulisi sisältää toimintoja, jotka heijastavat talon alkuperäisiä sairaalakäyttöä vastaavia toimintoja, kuten esim. ”terapiatyötä palvelevia sosiaali- ja terveysalan toimintoja ja näihin liittyviä tuetun asumisen muotoja” sekä ”yleisölle avoinna olevia kahvila- ja muita julkisia tiloja rakennusten historialliseen luonteeseen sopivalla tavalla”.

Nykyiset toimijat sekä nykyisen toimintaan perustuva kilpailuehdotus Lapinlahti 360 – jonka lähtökohtana on, että puisto ja rakennukset muodostavat kokonaisuuden ja että toiminnan tulisi heijastaa kulttuuriympäristön alkuperäistä historiaa mielenterveyden keitaana – noudattavat siis kaikin tavoin asemakaavan asettamia vaatimuksia.

Tammikuussa 2019 oli taas aika puolustaa Lapinlahden sairaalaa ihmismuurilla, kun kaupunki oli korottamassa moninkertaisesti nykyisten toimijoiden vuokria ja samalla avasi käynnissä olevan ideakilpailun. Kilpailun peruslähtökohdat ohittavat kulttuurihistoriallisesti arvokkaan kokonaisuuden ominaispiirteet sekä asemakaavan ehdotuksia alueen kehittämiseksi. Kilpailukutsu koskee vain alueen rakennuskantaa, jota kaupunki joko myy tai vuokraa voittajalle, kun taas puistoalue säilyy kaupungin omistuksessa. Vuosien saatossa Lapinlahden puisto, joka alun perin ulottui nykyiselle Kaapelitehtaalle saakka, on pala palalta pienenetty ja kutistettu. Kilpailukutsussa ehdotetut tontit ja rakennusoikeudet uhkaavat tuhota uniikin kulttuuriympäristön lopullisesti ja ovat selvästi vahvistetun asemakaavan sisällöllisten tavoitteiden vastaisia.

Kaupunki oli siis valmis myymään yhden maamme tärkeimmistä kulttuuriympäristöistä ja pilkkomaan paloiksi kulttuurihistoriallisen ja asemakaavassa säilytettäväksi tarkoitetun kokonaisuuden, johon kuuluu useita rakennusperintölain nojalla suojeltuja rakennuksia ja uniikki puistoympäristö. Vaikka kilpailukutsussa puhutaan myös rakennusten ja puiston kulttuurihistoriallisista arvoista, ohitetaan asemakaavan vaatimus siitä, että rakennusten käytön tulisi heijastaa rakennusten alkuperäistä toimintaa ja tiloja tulisi hyödyntää ”historialliseen luonteeseen sopivalla tavalla”. Kilpailukutsussa todetaan vain, että tavoitteena on ”löytää rakennuksille kaupunkitilallisesti korkeatasoinen, toiminnallisesti riittävän tehokas ja toteutuskelpoinen ratkaisu” ja jossa ”valtakunnallisesti merkittävät kulttuuriympäristöjen ja luonnonperinnön arvot säilyvät”.

Mutta on myös toinen, parempi ja kestävämpi vaihtoehto – että kaupunki ottaa oman osallisuusmallinsa vakavasti ja näkee sen suuren luovan potentiaalin, joka nykyiset toimijat edustavat, tunnustaen nykyisen toiminnan merkityksen niin kulttuurihistoriallisesti että yhteiskunnallisesti hyvinvoinnin ja osallisuuden näkökulmasta. Lapinlahdella on ainutlaatuiset mahdollisuudet kehittyä Lapinlahti 360 -ehdotuksen mukaisesti kansallisesti ja kansainvälisesti merkittäväksi kulttuurihistorialliseksi vierailukohteeksi, jossa mielenterveys, kulttuuriperintö, luontoarvot, yhteisöllisyys ja luovuus kulkevat käsi kädessä.

* Nimi Lapinlahti 360 viittaa sairaalaan historiaan ja tulevaisuuteen – 180 vuotta Lapinlahden historiaa takana ja 180 vuotta edessä. Vuonna 2021 sairaala täyttää .

Artikkeli perustuu min 12.2.2019 Ny Tid -lehteen julkaistuun ruotsinkieliseen artikkeliin ”Kulturarv handlar inte enbart om väggar”.

Kulturarv till salu?

uppdaterad 22.1.2020

Under den närmaste tiden kommer juryn för Lappvikens idétävling att sammankallas för att ta del av tävlingsbidraget Lapinlahden kevät – det enda bidrag som återstår, då finansiären Y-säätiö drog tillbaka Lapinlahti 360, det förslag som bygger på de nuvarande hyresgästernas verksamhet. Oberoende av vad juryn kommer fram till, fattas det slutliga beslutet av stadens politiker.

Nu är det viktigt att påminna alla parter om vilka kriterier som gäller för tävlingen, den aktuella detaljplanen för området samt om områdets unika kulturhistoriska värde som inte enbart omfattar sjukhusets väggar, utan även parkområdet och en verksamhet som bygger på områdets vårdhistoria. I dagens ledare i Helsingin Sanomat (21.1.2020) konstateras bland annat att:

“Kilpailun periaatteissa määrätään, että puisto jää kaupunkilaisille avoimeksi ­tilaksi. Ideakilpailun arviointiryhmän lausunto on laajempi ja tiukempi: jatkoon valitut ehdotukset toteuttivat parhaiten Helsingin kaupungin tavoitteet ­ pitää tiloja kaupunkilaisille avoimina.

Poliitikkojen on syytä pitää jälkimmäisestä ehdosta kiinni sen ankarimmassa muodossa. Esimerkiksi julkisuudessa esitetty ajatus hotellista on huono. Ei ole soveliasta sulkea perinteikästä arvokiinteistöä, Lapinlahden sairaalaa, sen nykyisiltä omistajilta, kaupunkilaisilta.”

Det räcker alltså inte enbart med att låta parken vara öppen för allmänheten, utan tävlingskriterierna förutsätter att verksamheten inom byggnaden även i fortsättningen är öppen för stadsborna. Helsingin Sanomats ledarskribent påminner om att tävlingen handlar om vår gemensamma egendom, om en byggd kulturmiljö som är viktig för oss stadsbor och som vi även i fortsättningen bör få ta del av samt om att olika kommersiella verksamheter, såsom hotell, strider mot denna grundtanke.

För att sjukhusbyggnaderna och den omgivande parken även i framtiden ska vara öppna för allmänheten måste verksamheten ha möjligast låg tröskel och vara öppen för olika former av deltagande och samarbeten. Den måste vara inkluderande, billig och helst gratis, och mångsidig. Och den bör bygga på platsens historia samt anknyta till mental hälsa och kultur. Den verksamhet som de nuvarande aktörerna, med hjälp av hundratals frivilliga stadsbor, har skapat är unik, den bygger på delaktighet och är ett praktexempel på den typ av deltagande som stadens delaktighetsstrategi efterlyser.

Just nu kan en konkret tröskel för deltagande vara sjukhusbyggnadernas fysiska miljö, som fortfarande är otillgänglig för till exempel en användare av rullstol. Förbättrandet av byggnadernas tillgänglighet är därför i mitt tycke det största akuta utvecklingsbehovet av området, i övrigt har de nuvarande aktörerna förvandlat området till en oas för alla stadsbor.

Foto R Roos, 1930-1939. Helsingfors stadsmuseum. CC BY 4.0 -lisens.

Den problematiska tävlingen

Den pågående tävlingen är på många sätt problematisk och den strider mot stadens strategi för öppenhet och delaktighet samt mot detaljplanen för området.

När det gäller ett så kulturhistoriskt viktigt område, vars framtid dessutom engagerat stadsborna i trettio år, är det ytterst problematiskt att staden valt att inte öppna tävlingsbidragen för allmänheten (såsom varit gällande för arkitekturtävlingar, senast t.ex. Odet eller Nationalmuseets tillbyggnad). Det enda vi fått ta del av är ytliga beskrivningar av bidragen i Kerrokantasi -tjänsten, så ytliga att många av svaren i tjänsten snarare kommenterar det faktum att man inte egentligen kan ta ställning på basen av den knappa informationen än bidragen i sig.

Att idétävlingen enbart handlar om byggnaderna strider också mot detaljplanen i vilken parken, byggnaderna och verksamheterna ses som en odelbar helhet. I detaljplanen för området som godkändes år 2012 står bevarandet av helheten i fokus och i den läggs tyngdpunkten på områdets kulturhistoriskt unika värde. I planen föreslås att parken ska fredas som ”ett område för lugna besök och samvaro” samt att sjukhusbyggnaderna ska hysa verksamheter som motsvarar husets ursprungliga funktioner, som till exempel terapi- samt caféverksamhet och andra verksamheter för allmänheten ”som är lämpliga för byggnadernas historiska karaktär” (min övers.). Att idétävlingen dessutom inkluderar rätt omfattande byggrätter – antagligen för att locka investerare inom byggbranschen – visar att staden inte överhuvudtaget bryr sig om parkens kulturhistoriska värden.

Parken, byggnaderna och verksamheten i dem är således kulturhistoriskt unika som helhet. Huvudbyggnaden och en del av de övriga byggnaderna är skyddade genom lagen om skyddandet av byggnadsarvet och det omgivande parkområdet hör till förteckningen över byggda kulturmiljöer av riksintresse. Även om verksamheten i sig inte skyddas i lag, är det nu upp till medlemmarna i juryn liksom även stadens beslutsfattare att garantera att besluten beaktar områdets kulturhistoriska och vårdhistoriska värden (såsom detaljplanen föreskriver) samt även idétävlingens krav på verksamheter som är öppna för alla. Beslutsfattarna bör även se till att stadsborna senast nu får en verklig möjlighet att ta del av och delta i beslutsprocessen om framtiden för denna unika kulturmiljö. Vi har helt enkelt inte råd att sälja ut denna unika miljö.

Kampen om Lappviken

Under de senaste 30 åren har Lappvikens framtid varit en återkommande tvistefråga. I början handlade kampen om bevarandet av Lappviken som ett psykiatriskt sjukhus, men kampen har sedan dess antagit nya former. Staden står just nu i beråd att sälja den kulturhistoriskt unika miljön och oron är stor för att staden ska låta ekonomiska intressen gå före kulturhistoriska och sociala värden. Kampen för bevarandet av Lappviken handlar i dag både om att bevara områdets kulturhistoriska värde som en helhet (som inkluderar såväl byggnaderna och deras interiör, parken och verksamheterna) och den nuvarande verksamheten med mental hälsa, lågtröskelverksamhet och konst & kultur som ledmotiv.

Just nu handlar frågan om den idétävling som staden lät utlysa i början av 2019. I idétävlingen gick två förslag vidare till final: Lapinlahden kevät och Lapinlahti 360. Bakom Lapinlahden kevät står bl.a. multinationella aktörer och investerare inom byggbranschen (REP och Oaklins Merasco i samarbete med planeringsbyrån Ark-byroo, arkitekterna Soini & Horto samt arkitekturbyrån Opus), medan bakom Lapinlahti 360 står de nuvarande hyresgästerna tillsammans med arkitekturbyrån Livady Oy, Planetary architecture research studio Oy, Rönkä Consulting, DEMOS Helsinki och AInsinöörit Oy samt som finansiär Y-stiftelsen. På fredagen 10.1, då de bearbetade tävlingsförslagen skulle lämnas in, fick tävlingen en dramatisk vändning. Y-stiftelsen, som skulle finansiera Lapinlahti 360, drog sig ur projektet och tävlingsbidraget kunde därför inte lämnas in inom utsatt tid.

Nu återstår alltså enbart förslaget Lapinlahden kevät och de intressen som multinationella, vinstorienterade investerare kan ha i området. Trots att staden gett medborgarna en möjlighet att kommentera tävlingsförslagen har tävlingsbidragens innehåll endast ytligt presenterats för allmänheten. Därför är det svårt att kommentera själva innehållet i det inlämnade förslaget, men en kvalificerad gissning är att aktörerna bakom förslaget knappast är intresserade av att driva en lågtröskelverksamhet – i stil med den nuvarande – som är öppen för alla och erbjuder mer eller gratis aktiviteter med fokus på kultur och mental hälsa. Tjänster med fokus på välmående – som förslaget lär inkludera – kan som bekant också komma i en lyxförpackning och fås för summor få av oss har råd med. Ett spa eller en privat klinik med exklusiva tjänster är därför långt från tävlingens ursprungliga utgångspunkt.

Nu kan vi bara hoppas att staden stannar upp och omvärderar sitt beslut att sälja unika helheten samt försöker nå en lösning som tar hänsyn till områdets kulturhistoriska värde och till den levande och öppna kulturmiljö som de nuvarande aktörerna förvandlat området till. Lappviken bör bevaras som en kulturhistorisk helhet bestående av en vacker park med en biologisk mångfald, arkitektoniskt välbevarade byggnader och en verksamhet som bygger vidare på och förvaltar byggnadernas 180 år långa historia. Verksamheten i de gamla sjukhusbyggnaderna bör därför inkludera såväl mental hälsa och välmående som konst och kultur, och den bör vara öppen för alla och ha en låg tröskel.

Det av C. L. Engel ritade sjukhuset med den omgivande parken, kustremsan och verksamheten är unik i ett nationellt och europeiskt perspektiv, och är alltför värdefull för att säljas till kortsiktiga internationella investerare. Har vi inte lärt oss något av historien? Vi har helt enkelt inte råd att förlora denna miljö och den kultur som skapats under de senaste åren. Nu är dags för beslut som utvecklar området i den utstakade riktningen, som gör verksamheten om än mer inkluderande och som lyfter fram områdets kulturhistoria. Och för reparationer som bevarar husens och miljöns känsliga karaktär, men som genom olika tillgänglighetslösningar öppnar huset och området för alla oavsett funktionsvariation.

Här kan du läsa två kolumner jag skrivit om frågan. Den ena publicerades i Ny tid på svenska 12.2.2019, då tävlingen blivit utlyst, och den andra (som är en uppdatering av den första) publicerades i Uusi Suomi på finska 31.10.2019, då två av bidragen gick vidare i tävlingen. Nedan en kort bakgrund till kampen om Lappviken och presentation av de nuvarande aktörerna.

En kort bakgrund

Kampen för bevarandet av Lappviken som ett psykiatriskt sjukhus inleddes redan i slutet av 1980-talet av tidigare och dåvarande patienter, som tillsammans med anhöriga, sjukhuspersonal och andra intresserade grundade föreningen Pro Lapinlahti – Lappviken år 1988. Föreningens syfte var att föra ett öppet samtal om mental hälsa, minska fördomar mot mental ohälsa och stöda Lappvikens psykiatriska verksamhet. I slutet av 1999 hade Helsingfors universitetsjukhus (HUS) sålt sjukhusfastigheten till staden och 2000 var oron över verksamhetens och byggnadernas öde stor.

Den psykiatriska verksamheten avvecklades under 2000-talet och år 2008 flyttade den sista avdelningen ut. Staden hade då planer på att reparera sjukhuset för stadens social- och drogenheter samt verksamheter för personer med kognitiv funktionsnedsättning, men planerna lades ner 2013 på grund av stadens dåliga ekonomi och reparationerna sköts upp. Lappvikens framtid var oviss, stora delar av sjukhuset stod tomma och hotade att förfalla.

I detta tomrum föddes idén om att sjukhuset skulle förvandlas till en för alla öppen oas för kultur, konst och mental hälsa. Bakom idén stod förutom aktiva inom föreningen Pro Lapinlahti – Lappviken och Föreningen för mental hälsa i Finland även enstaka aktivister och representanter för andra föreningar för mental hälsa. År 2013 blev planerna för den nya verksamheten klara och sedan 2015 har Lappvikens källa (Lapinlahden Lähde) erbjudit stadens invånare på ett rikt utbud av olika slags evenemang – alla gratis och med syftet att stärka samhörighet, aktivt deltagande, välmående och mental hälsa.

Sjukhushusbyggnaden och de andra byggnaderna på området hyrs i dag av Lappvikens källa samt Tilajakamo-kooperativet, och byggnaderna rymmer allt från café och restmatsrestaurang, gallerier, arbetsutrymmen för konstnärer, workshopsutrymmen, mötesrum, bastu, hantverksbutik, mottagningar för olika aktörer inom mental hälsa till en rumsteater, ett museum för mentalvårdens historia och snart även ett museum för romsk kultur. Sjukhusets omgivande parkområde är i dag ett populärt utflyktsmål och på området finns även en koloniträdgård.

Lappvikens källas verksamhet drivs till stor del av frivilliga krafter. Under 2018 arrangerades närmare 200 evenemang som besöktes av cirka 60 000 personer och som frivilliga deltog ungefär 100. Under året arrangerades föreläsningar kring mentalt välbefinnande, historia, natur och kultur, teaterföreställningar, konserter, vernissager, samt olika former av utomhus- och naturevenemang. Utöver de evenemang som Lappvikens källa arrangerade, arrangerade även föreningens hyresgäster samt Tilajakamo-kooperativets medlemmar olika evenemang och kurser.

Men Lappvikens nuvarande verksamhet är mer än summan av dess evenemang. I centrum för verksamheten står visionen om att lindra ensamhet samt främja välmående och delaktighet bland annat genom programutbudet, frivilligverksamheten, arbetslivsinriktad rehabilitering samt olika integrationsprojekt. Under sin korta tid har aktörerna förvandlat sjukhuset till ett allaktivitetshus med låg tröskel – ett hus som sjuder av aktivitet, men som samtidigt erbjuder besökarna en möjlighet till reflektion, lugn, avkoppling och att ladda sina batterier.

LLux360

Lappvikens konstnärer och aktörer deltog i år för andra gången i Lux Helsinki (5-8.1.2020). I år deltog Lappviken med 14 på förhand anmälda konstverk och några spontana ljusinstallationer. Läs mer om evenemanget här!

Konstverket EYES och EYES-kollektivet Klaus Welp, Martin Welp och Markus Vähälä.
Verket AUTAPSE.52. Av New Media Artist Niko Tiainen, Aalto Media Lab.
Koncept Niko Tiainen & New Media artist Mirya Nezvitskaya, Aalto Media Lab
Glimtar ur Lappvikens historia. Verket ”JATKUVUUS” av Maaretta Caselius & Pekka Järvilehto.
Verket “YOU ARE THE SHINING LIGHT” av New Media Artist Mirya Nezvitskaya, Aalto Media Lab
Koncept: Mirya Nezvitskaya & Mediataiteilija Niko Tiainen, Aalto Media Lab
Ljusterapi